Att arbeta med mat och berätta om sitt värsta matmisstag är kanske inte drömmen precis men eftersom jag gått i min egen skola och gjort, som jag brukar säga, alla misstag som går att göra i ett kök så känns det inte så farligt! Dessutom vågar jag faktiskt påstå att det är av alla mina misstag jag lärt mig det mesta!

När jag precis träffat Thommy som 19-åring för ca 25 år sedan och vi skulle fira vår första jul tillsammans så berättade han hur mycket han tyckte om lutfisk och alla dess tillbehör. Hans mamma som gjorde ”världens godaste” stuvade lutfisk skulle också komma på besök.

Jag hade aldrig kokat lutfisk i hela mitt liv, knappt lagat mat heller men har ju av naturen fått en sorts tåga i mig som gjort att jag aldrig backat för något egentligen. Dessutom har jag alltid haft grundidén att ”det kan väl inte vara så svårt”!

Lite fisk, salt och vatten måste det väl vara tänkte jag. Om ni nu har kokat lutfisk någon gång så vet ni hur otroligt mycket vatten som finns i denna fisk! Så mycket att det blir en kastrull full av en bit fisk då man kokar den som man ska, alltså fisken i en torr gryta….

Men om någon hade sagt detta till mig då, att fisken skulle läggas i en torr gryta med rikligt av salt och locket på hade det nog inte heller hjälpt för det hade jag aldrig trott på!

Så jag fyller min gryta med fisk, vatten så att det täckte och salt förstås. Annie, Thommys mamma anländer och blir hur glad som helst när hon får höra att det blir lutfisk på bordet. -Det som blir över kan jag stuva imorgon säger hon glatt!

Blir över!? Det blev ingenting, det blev en gryta vatten utan en tillstymmelse till fiskbit, vi försökte få upp några strån med en sil……

Grytan fick kasseras, vattnet blev som klister och middagen blev senapssås med gröna ärter och potatis!

Men det blev en God jul ändå, vi förlovade oss på planet till New York och jag har kokat många lutfiskar sedan dess! Som blivit fasta och fina förstås….

Och ikväll är det derby på Råsunda, Djurgården möter Hammarby och Rakel och Beata ska vara matchknattar! Spänningen är olidlig……